Låt mig pressentera mitt nya projekt, Guerrilla Movie. Projektet är en undersökning av den oskrivna gränsen för individens rätt att ta plats i det offentliga rummet. Alla har rätt att fritt yttra sig och uttrycka sina åsikter och tankar i det offentliga rummet. Men var går gränsen för hur stort utrymme en ensam person får ta innan det anses störande?
//Cecilia

torsdag 21 oktober 2010

att lägga beslag på offentlig plats..

Man kan se det offentliga rummet på två sätt, som en planerad och estetiskt genomtänkt plats eller som en demokratisk idé. I dessa två olika offentliga rum har individen olika stor frihet att påverka. I det planerade rummet har en ämbetsman ordnat platsen så att den är optimal för det ändamål den är tänkt för. Som demokratisk idé är rummet snarare en plats för dialog där alla individer i samhället har lika rätt att uttrycka sig, både audiellt och visuellt och på så vis påverka platsen.

Ett område blir en plats först när en person eller flera har skapat en relation till området genom att tillexempel namnge platsen eller använda den i ett specifikt syfte. Detta betyder att en plats skapas när någon skapar en speciell mening åt den. Vilket också innebär att ett område kan vara flera olika platser samtidigt för olika personer.

Ordet offentlighet kommer från Tyskan och har två betydelser. Dels allmän i betydelsen att tillhöra alla, dels öppen, alltså att ingen får uteslutas och att ingen motprestation får krävas för att delta. Detta gör att de platser vi kanske tänker som offentliga inte alltid är det, alla caféer och affärer går givetvis bort (nu också de flesta museum eftersom de inte längre är fri entré), men även bibliotek går bort eftersom de har begränsade öppettider. Gator, torg och parker är de verkligt offentliga platserna där sedan 2003 också allemansrätten gäller.
Det är i dessa offentlighetens offentligaste rum som de två olika aspekterna, det planerade och det demokratiska finns, sida vid sida och det är någonstans inom ramen för dessa som gränsen för vad individen får använda platsen till (eller gränsen för vilka platsen som individen får skapa) sätts.

Inom samhället finns normer för vilken sorts konst vi placerar på vilken plats i det offentliga rummet. I det offentligaste rummet, t.ex torget, placeras vanligen den abstrakta skulpturen av den mer kända konstnären. I de mer intima delarna av det offentliga rummet, t.ex. inne på bibliotek, är det figurativa verket av den mindre kända konstnären representerad (och inte sällan är den första en man medan sen sista är en kvinna). Detta sätt att värdera konst påverkar också vårt sätt att bemöta den helt okände individens konstnärliga uttryck i det offentliga rummet. En okänd skulptörs hemmasnickrade rondellhund kan väcka många starka känsloyttringar, kanske får den större uppmärksamhet än den etablerade konstnärens förlaga? Kanske blir den bortstädad samma kväll?

Yttrandefrihetslagen säger att alla har rätt att ” i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.”

Så var går då gränsen för var individen får och inte får skapa i det offentliga rummet? Eftersom det offentliga rummet är allas får ingen handla på så vis att det hindrar någon annan att använda rummet. Men hur delar vi detta utrymme? Vem avgör vad som är störande och vad som är givande? Vad som är vackert och fult? Hur stor plats får en individ ta i detta rum?

#

One can see the public space in two ways, as a planned and aesthetically planed site or as a democratic idea. In these two public rooms the citizens have different ability to influence. In the proposed room has an architect arranged the site so that it is optimal for the purpose it is meant for. As a democratic idea, the room is rather a place for dialogue in which all individuals in society have an equal right to express themselves, both audibly and visually, and thus affect the site.

An area becomes a place when one person or more have created a relationship to the area by, for example, name it or use it for a specific purpose. This means that a place is created when someone creates a special meaning to it. Which also means that an area can be several different places simultaneously for different people.

The Swedish word “offentlighet” (publicity) comes from the German language and has two meanings. First, general in the sense of belonging to all, and open, therefore no one shall be excluded and that no counter performance may be required to participate. This means that the places we may think of as public is not always that, all cafes and shops are of course not public in this way (not most museums because they have no longer free entrance), but also libraries go away because they have limited hours. Streets, squares and parks are the real public places.

It is in the public sphere, and in the two different aspects, (the planned and the democratic idea) as the limit of what the individual may use the site to (or the threshold for the place that the individual may create ) appears.

Within society there are standards for what kind of art we place in which place in the public domain. In the most public room, such as square, usually we place the abstract sculpture of the more famous artist. In the more intimate parts of the public sphere, such as inside the library, is the figurative work of the lesser-known artists represented. This way of valuing art also affects the way we respond to the completely unknown individual artistic expression in the public domain. An unknown sculptors homemade dog may raise many strong expressions of feeling, maybe it gets even more attention than the established artist's model? Maybe it gets cleaned up and thrown away in the evening?

Freedom of expression law says that everyone is entitled to "in radio, television and, films, video recordings, audio recordings and other technical recordings publicly express ideas, opinions and feelings, and otherwise communicate in any subject. Freedom of expression under this Constitution has the objective to ensure a free exchange of ideas, a free and comprehensive information and a free artistic creation. "

So where goes the limit for what individual can and can not create in the public sphere? Since the public space belongs to everyone, you can’t act so that it prevents anyone else to us the room. But how do we share this space? Who decides what is annoying and what is worthwhile? What is beauty and ugliness? How much space can an individual take in this room?





Andersson, Cecilia. Rådjur och raketer, gatukonst som estetik produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet, (2006) Intellecta Docusys, Göteborg.

Becker, Karin. Att ta plats och skapa rum, i Susanne Eriksson (red.), Katalog 34 Statens konstråd 2004, (2005) statens konstråd, stockholm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar